I början av 1730-talet anlades Wermdö Skeppslags största tegelbruk på Ålön. Här tillverkades "en myckenhet af godt Muhr och taktegel". Anläggningen omfattade två ugnar, en för var tegelsort. Där fanns lertrampor, stryklador och torklador. Under en tid sysselsatte bruket 22 man. Vi noterar, att Ålötegel användes i Stockholms Slott, i nuvarande skick sedan 1750-talet!
Tegelbruket ägdes av Hans Lennman, som också från cirka 1730 ägde Marums Gård. Taktegelbruket låg vid bryggan mot Täcknan medan murtegelbruket låg intill och inne på nuvarande fastighet 1:270. Lastningen skedde dels vid bryggan mot Täcknan, som det fortfarande finns rester av vid ateljébyggnaden på 1:244, dels från brygga vid 1:270. Vid denna tid fanns ett 20-tal byggnader på ön. En tid kördes sopor från Stockholm och spreds ut på åkrarna. Närheten till huvudstaden var inte mer påträngande än att varg påträffades härute så sent som 1848!
1868 byggdes vita trevåningshuset och ladugården. Det bedrevs lantbruk och smide på Ålön. Smedjan står kvar på 1:332, om än i sorgligt fallfärdigt skick. I närheten av smedjan kunde man ända fram på 1920-talet få se både kolmila och tjärdel. I början av 1900-talet anlades ett växthus, som fick vatten via ett pumpverk bestående av vindmölla och högreservoir. Anläggningen, som låg vid 1:335, betjänade även gårdens djur via automatiska dricksvattenhoar. Växthus och vattenanläggning byggdes av J.W. Jansson, som drev rörelsen tillsammans med J. Gottfrid Widén, f.d. trädgårdsmästare åt Prins Carl. Under senvintern skördades bland annat gurkor och tomater. De tre drivhusen värmdes upp med vattenburen värme i rörledningar anslutna till en panna, som eldades med koks och stenkol. Jordbruket bedrevs till 1950.
Ljusterös historia är fram till 1800-talet till stor del uppdelad i Norra och Södra Ljusterö, eftersom landhöjningen ännu inte hade skapat en sammanhängande ö. Ljusterö nämns i skrift 1322 som Sudhralyustra i betydelsen ”södra ljuster”, vilket har förklarats med att Ljusterös två sydligaste spetsiga uddar liknar formen av fångstredskapet ljusters spetsar med hullingar. Ålön väster om Ljusterö antyder att vattnen runt Ljusterö var rikt på ål, som företrädesvis fångades med ljuster.
Ljusterös äldsta historia och kultur präglas av näringarna jordbruk, jakt och fiske där fisket med närheten till fiskrika vatten under lång tid var en viktig del i befolkningens försörjning. Senare när skog röjdes successivt och förvandlades till odlingsbar mark kom jordbruket att svara för huvuddelen av försörjningen.
Redan under vendeltiden (cirka 550 e.Kr.) fanns det en fast befolkning på Ljusterö. Spåren av gamla gravar är ännu i dag synliga intill flera av byarna på ön. Norra Ljusterö blev under senare delen av 1500-talet förlänat till greve Per Brahe d.ä. på Rydboholms slott. År 1641 blev fältmarskalk Lennart Torstensson genom donationsbrev innehavare av hela Norra Ljusterö. 1606 förlänades Södra Ljusterö till Erik Göransson Tegel, son till Erik XIVs rådgivare Jöran Persson.
Under 1700-talet ingick både södra och norra Ljusterö i Värmdö skeppslag och Värmdö socken. År 1719 hade hela Stockholms skärgård en befolkning på totalt c:a 2.800 personer, varav c:a 700 personer bodde på Ljusterö.
Ljusterö kyrka, den åttakantiga vitmålade träkyrkan vid Mellansjö, uppfördes ursprungligen 1751-55. Kyrkan fick sitt nuvarande utseende vid en ombyggnad 1894, då också kyrktornet tillkom som ersatte den tidigare fristående klockstapeln.
1849 bildades ”Djurgårds-Ångbåts-Aktiebolaget för Ångbåtstrafik i Stockholms närmaste omgivningar”.1881 levererades den första båten av den typ som med åren skulle bli den typiska ”Waxholmsbåten”. 1899 bildades Waxholms Nya Ångfartygs Aktiebolag. Under samma år byggdes de klassiska skärgårdsfartygen, som ”Express I” och ”Waxholm I”.
1913 tog Enskilda Banken ansvaret för Waxholmsbolaget. Avsikten var att utveckla trafik till hela Stockholms skärgård och det var under dessa år som Waxholmsbolaget fick sin typiska skorsten med det stora W:et, ritat av marinmålaren Jakob Hägg. 1946 övertog Rederi Svea aktiemajoriteten i Waxholmsbolaget.
1964 krävde myndigheterna att skärgårdstrafiken skulle införlivas i länets trafikpolitik. Båttrafiken planerades som en del av kollektivtrafiken och lät Vaxholms stad överta stora delar av skärgårdstrafiken. Nu växte en stark opinion fram för att rädda de sista ångbåtarna, t.ex. ”Norrskär” och ”Storskär”. 1967 övertog Stockholms Läns Landsting (nu Region Stockholm) bolaget. En ny organisation byggdes upp i samarbete med SL och övrig kollektivtrafik. En ny skärgårdsflotta har sett dagens ljus men de gamla ångfartygen behandlas idag som bolagets klenoder. Waxholmsbolagets trafik är en av de allra viktigaste förutsättningarna för en levande skärgård och en stor tillgång för Ålön.
Den 14 augusti 1892 restes ordenskorset i järn på Ålöns högsta punkt, Storberget, av Arla Coldinu Orden, en gammal sjöfararorden med medeltida rötter från området kring Medelhavet. Den infördes till Sverige 1755 för att sedan också etableras i Finland.
Coldinuordens bruk att sätta upp kors är en obruten tradition från Prins Henriks sjöarsenal (född 4 mars 1394 i Porto, död 13 november 1460 i Sagres i Algarve). Henrik Sjöfararen, som han också kallades, var ståthållare i dåvarande konungariket Algarve på Iberiska halvöns sydvästra del. Han drog försorg om utbildandet av skickliga sjömän. Han sände expeditioner till Västafrika. Även Madeira, Azorerna och Kap Verde togs i besittning. Det var Prins Henriks förtjänst att portugiserna började med upptäcktsresor. Kors sattes upp som sjö- och landmärken för att visa att platsen var utforskad.
Man började med kors tillverkade av trä. Järnkorsens historia börjar först några hundra år senare när materialet hade blivit mer allmänt och billigare.
20 september 1992 planterades ett kors i den spanska staden Palos de la Frontera, bredvid den brunn där Columbus 500 år tidigare hämtade vatten till fartygen inför sin historiska resa. En minnesplakett tillverkades i fyra exemplar. En av dessa tilldelades Sveriges kung.
1890 fick ett levnadsöde sitt dramatiska slut på Ålön. Strax före klockan nio på kvällen 29 maj uppsteg den blott 19-årige självutnämnde kaptenen och äventyraren Victor Wladimir Rolla, bördig från Vitebsk i Vitryssland, i ballong från Mosebacke i Stockholm. Han hade engagerats av källarmästare Qvintus Mellgren som artist vid varietén. Rollas nummer gick ut på att hänga i sele under en gasfylld ballong och när ballongen nått höjd släppa ut gasen, koppla loss sig från selen, falla mot marken och lösa ut en fallskärm. Nu skulle hans tredje uppstigning äga rum - de två tidigare hade varit mindre lyckade och han hade en gång bärgats av Djurgårdsfärjan. Vid ballongen, som var fylld med s.k. stadsgas, var normalt hans fallskärm fästad, något som Rolla nu hade glömt.
När ballongen skulle släppas upp i luften gick allting åt fanders. Ballongen lossnade och åkte som en pil till väders. Kapten Rolla klättrade vigt upp i selen och vinkade farväl till folkmassan med sin mössa. Ballongen steg okontrollerat i sydvästvinden och försvann ut över Skärgården. Det blev stort pådrag i Stockholm. Dagen därpå hittades Rollas kropp på Ålön, vid nuvarande brygga på 1:317. Kroppen fördes till Karolinska institutet och lades på lit de parade. Människorna slogs om att få komma in. Unga flickor slet åt sig knappar och hårlockar från den unge hjälten, som fått ett så tragiskt slut. Följande dag påträffades själva ballongen på Fåglarö.
Händelsen är den första flygrelaterade olyckan med dödlig utgång i Sverige. Redan i juli samma år registrerade Petterson & Kompani Tobaksfabrik ”Kapten Rolla” som ett varumärke för cigarrer. Rolla finns sedan 1989 som monument på väggen till Mosebacke Etablissemang. När Österåkers kommun 2011 beslutade om vägnamn på Ålön skrevs "Kapten Rollas stig" in i stadsplanen.